Ett tag nu så har det varit min son. Jag tycker att han är så jobbig ibland och inte alls gör som vi säger och då blir man irreterad och arg på honom, fast det inte är hans fel. Och då blir jag ledsen.
Att dö. Fast man kan ju hoppas att det ligger långt fram... Vet inte varför man tänker så, det bara blir så.
Att bli ensam. Usch vad jobbigt det skulle vara.
Att vi aldrig blir gravida igen. Deppigt värre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar